Yrkena där ohälsan ökar mest

De tar hand om andra, men blir själva sjukare. Kvinnliga undersköterskor och vårdbiträden har inte bara högst sjukfrånvaro, utan är också en av de grupper på arbetsmarknaden där sjukfrånvaron ökar mest. Det visar en ny rapport från Försäkringskassan om sjukfrånvaron under de senaste tre åren.

Med både män och kvinnor inräknade är vård- och omsorgspersonal den yrkeskategori som är näst mest drabbad av sjukdomsfall. 164 fall per 1 000 anställda under 2013. Flest sjukfall hade kategorin ”övriga servicearbetare”. Sjukfrånvaron är också hög bland byggarbetare, städare, förskollärare och fordonsförare.

Statistiken visar att oavsett yrke är kvinnorna oftare frånvarande på grund av sjukdom. Inom vård och omsorg, och inom försäljning som säljare, butiksbiträden och mäklare, sjukskrivs kvinnor dubbelt så ofta som män.

Sjukfall på grund av psykisk sjukdom är vanligare i kvinnodominerade yrken. För kvinnor berodde 26 procent av sjukfallen över 14 dagar 2013 på psykisk sjukdom, medan motsvarande siffra för män var 18 procent. Samtidigt gäller det omvända för rörelseorganens sjukdomar. För män berodde 29 procent av sjukfallen på sådana sjukdomar och för kvinnor 24 procent.

Trenden att fler går från arbetaryrken till tjänstemannajobb gör att antalet sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa ökar. Tjänstemannagrupper där ohälsan ökat mycket de senaste tre åren är fysiker och kemister, matematiker och statistiker, högre ämbetsmän och politiker, piloter och fartygsbefäl, samt samhälls- och språkvetare.

Bland männen ökade till exempel sjukfrånvaron inomyrkeskategorin fysiker och kemister med 37 procent, men trots höjningen är sjukfrånvaro fortfarande långt under genomsnittet. Det gäller även kvinnorna i gruppen högre ämbetsmän och politiker där sjukfrån­varon ökat med 31 procent.

Källa: Ola Rennstam Kollaga.se Publicerad 2 juni 2014,

Stresstålig? Ja, tills allt brast

PÅ VÄG IN I VÄGGEN artikelserie, En serie om att fånga upp psykisk ohälsa i tid.
hämtad från SVD –  http://www.svd.se/stresstalig-ja-tills-allt-brast

UTMATTAD Det var när hon äntligen skulle ha semester som Emma Holmgren rasade ihop. Enligt hotellets läkare var hon tredje småbarnsmamman samma vecka som sökt akut vård för utmattning. I dag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

Visst var hon sliten mot slutet av den där våren. Vid sidan av halvtidsstudierna hade hon ansvarat för flytten och ombyggnaden av det äldreboende som hon nyligen blivit chef för. Halva veckorna var hon dessutom ensam med barnen eftersom hennes make arbetade på annan ort. Samtidigt kändes det mesta lustfyllt. Och det var ju bara någon månad kvar till semestern. Då skulle hon vila och komma ikapp.

– Hela familjen hade verkligen sett fram emot den där Greklandsresan, men i stället blev det den värsta veckan i mitt liv. Redan på flygplatsen fick jag en kraftig ångestattack och tre dagar senare ytterligare en. Efter det var inget sig likt. Det var som om all kraft runnit ur kroppen. Jag orkade knappt ta mig de hundra metrarna mellan hotellet och poolen, berättar 37-åriga Emma Holmgren.

För att verkligen kunna koppla av hade familjen bokat ”all inclusive”, men Emma mådde illa och kunde inte äta. Först trodde hon att hon drabbats av vätskebrist till följd av solen och värmen, men hotellets läkare konstaterade att det förmodligen handlade om en utmattningsreaktion. Emma var den tredje småbarnsmamman den veckan som sökt hjälp för samma symptom. Och så såg det ofta ut. Mammor, som stressat både hemma och på jobbet under hela året, rasade ihop under semestern då de äntligen skulle få vila.

Läkaren skrev ut lugnande medicin och med hjälp av den lyckades Emma härda ut. Väl hemma i Sverige gick hon till vårdcentralen där hon fick diagnosen begynnande utmattningssyndrom.

Då visste Emma ännu inte vad det innebar. Hon förstod inte att utmattningssyndrom var den medicinska diagnosen för utbrändhet. Hon behövde väl ta det lugnt ett par veckor, tänkte hon. Sedan kunde hon säkert arbeta på som vanligt. Men så blev det inte. Emma var sjukskriven i över ett år och har fortfarande inte återvänt till jobbet utan är tjänstledig för att avsluta sin examen.

– Det tog lång tid för mig att förstå och acceptera att jag hade utmattningssyndrom. Man vill inte framstå som svag, varken inför sig själv eller andra.

Stressrelaterad psykisk ohälsa är ett växande problem i västvärlden. I Sverige är det den vanligaste anledningen till sjukskrivning av kvinnor. Mammor som tar det största ansvaret i hemmet, samtidigt som de har en likvärdig ställning i arbetslivet som pappan, löper större risk att bli sjukskrivna.

Även om Emma stämmer väl in i den här statistiken, kom insjuknandet som en total överraskning för henne. Hon har alltid uppfattat sig som en stresstålig person med stor arbetskapacitet.

I grunden är hon mentalskötare och undersköterska, men eftersom hon känt ett stort engagemang för äldreomsorgen studerade hon vidare till enhetschef. För att pröva sina chanser på arbetsmarknaden sökte hon ett jobb som chef för ett äldreboende, trots att hon egentligen hade två års halvtidsstudier kvar till examen. Till sin stora förvåning – och lycka – fick hon jobbet.

Emma tog över en heltidstjänst, men för att hinna slutföra sin utbildning parallellt jobbade hon 75 procent. Inga arbetsuppgifter lyftes dock bort. Universitetsstudierna, som motsvarade 20 arbetstimmar per vecka, fick skötas på kvällar och helger.

– Det sägs ju att det inte är stressen i sig, utan bristen på återhämtning, som är farlig. Jag hade behövt vila under helgerna, men då var jag tvungen att plugga och skriva tentor samtidigt som jag var ensam med barnen, som då var tre och sju år.

I efterhand kan hon se att hennes livssituation var ohållbar, men då uppmärksammade hon inte varningssignalerna. Även om hon sov dåligt, kände hon sig för det mesta full av energi. Medan köttfärsen fräste i pannan tömde hon diskmaskinen och kollade jobbmejlen i telefonen. Och medan hon vakade över sin kräksjuka dotter klockan tre på natten, mejlade hon kollegor för att styra upp morgondagens anställningsintervjuer.

Hennes make märkte dock av en förändring. Från att ha varit lugn och fokuserad, blev Emma rastlös och studsade ofta upp från middagsbordet innan resten av familjen ätit färdigt. Hon hade svårt att koncentrera sig och var inte riktigt närvarande i samtal.

– Vid något tillfälle sade min man att jag var farligt nära utbrändhet, men då blev jag arg på honom och undrade varför han inte kunde glädjas över att jag hade fått mitt drömjobb.

Det var inte bara det pressade tidsschemat som stressade Emma. Hon tog också ett stort känslomässigt ansvar för människor omkring sig – vilket enligt forskning ökar risken att drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa. I samband med flytten av äldreboendet var många bland personalen, de boende och deras anhöriga oroliga. Mycket av Emmas kraft gick därför åt till att försöka lugna dem.

Jag brukade avsluta arbetsdagen med att gå en runda för att säga ”hej då” till alla och då var det alltid några som ville ta upp saker med mig. Som chef vill man ju vara tillgänglig, men det innebar att jag alltid blev försenad och superstressad till hämtningen på förskolan.

När Emma efter Greklandsresan vände sig till vårdcentralen fick hon bara allmänt hållna råd om att försöka ta det lugnare och gå ut i solen. Utöver antidepressiv medicin erbjöds hon ingen rehabilitering.

– Jag har inget emot medicinering, men det kändes inte rätt för mig. Periodvis hade jag en väldigt obehaglig ångest men det kändes bättre att försöka hantera den i stället för att bara dämpa den för stunden med hjälp av medicin.

Emma bestämde sig i stället för att försöka bli frisk på egen hand. Hon läste på om vad som händer i kroppen vid utmattningssyndrom och började träna mindfulness, yoga, djupandning…

– Mitt största problem var tröttheten. Kroppen var så matt att jag knappt orkade gå. Det var ungefär som efter värsta magsjukan eller efter att man haft hög feber i en vecka.

Många som drabbas av utmattningssyndrom känner skuld och skam. Trygghet och tillit mellan läkare och patient är därför en grundförutsättning för behandlingen. I Emmas fall tog det tre månader innan hon hamnade hos en läkare som tog hennes problem på allvar. Vid ett par tillfällen hade Emma haft bröstsmärtor och andningssvårigheter och för att utesluta bakomliggande fysiska sjukdomar lät läkaren göra en grundlig medicinsk utredning.

– Även om liknande symptom återkom några gånger, var jag mycket lugnare efter undersökningarna eftersom jag visste att mina reaktioner bara handlade om stress, säger Emma.

Efter att den läkaren slutat remitterades Emma till företagshälsovården. Där upplevde hon att kompetensen kring stressrelaterad ohälsa var betydligt större än på vårdcentralen. Hon fick bra kontakt med en sjuksköterska som hon sedan gick i stödsamtal hos för att lära sig hantera vardagsstressen. Vid sidan av detta har andningsträning, yoga, promenader och mindfulness varit viktiga inslag i återhämtningen,

I början av hösten 2014 – ett år efter att hon insjuknat – kände sig Emma tillräckligt stark för att avbryta sjukskrivningen. Hon började studera på halvtid och ägnade andra halvan åt att skriva boken: ”Våga vara rädd – en bok om utmattningssyndrom”. Boken, som hon gav ut på eget förlag i höstas, bygger både på fakta och på hennes dagboksanteckningar från sjukdomstiden.

– Jag blev friskare av att släppa sjukskrivningen. Även om studierna tagit mer tid än de skulle gjort tidigare så har det gått bra. Min kropp säger ifrån om det blir för mycket och nu lyssnar jag på signalerna, säger Emma, som valt att vara tjänstledig resten av året.

– Att jag fick utmattningssyndrom har inneburit en stor sorg. Jag hade fått mitt drömjobb och så blev jag sjuk. Men jag försöker tänka att jag har lärt mig saker som jag kan ha nytta av i mitt framtida yrkesliv. Jag kommer att bli bättre på att fokusera på en sak i taget och vara mer lyhörd för stressymptom både hos mig och min personal.

Källa: http://www.svd.se/stresstalig-ja-tills-allt-brast

Symptomen på utmattning kan komma smygande

PÅ VÄG IN I VÄGGEN | DEL 8 – LÄSARBREV

Texterna hämtad ur Svd artikelserie på väg in i väggen – 2015 – http://www.svd.se/symptomen-pa-utmattning-kan-komma-smygande

Caroline
Jag har med intresse
följt era artiklar om utmattningssyndrom och stress. Då jag i skrivande stund själv är där, kan jag verkligen relatera till det och tycker det är superbra att ämnet tas upp till ytan nu mer och mer. Då det tyvärr blir alltmer vanligt.

Skulle gärna dela med mig av min historia, inte för att det direkt ”hjälper” den som är på väg in i det. Då man oftast inte märker det förrän det väl är för sent. Spelar ingen roll hur många andra utanför som försöker varna dig ”du borde ta det lugnt!”. Man tänker ”ingen fara, det händer inte mig” och ” ingen fara jag tycker det spännande och kul med allt jobb!” och förstår inte förrän man sitter där framför datorn i kontorslandskapet och det är bara helt blankt. Du ser alla mail som du borde öppna men får inte upp handen. Som förstelnad. Efter att i veckor ha ignorerat utslagen över hela kroppen som man bara försökt få bort med en Quick-fix salva från apoteket.

Men en förhoppning att det kan vara en liten förtröstan till dem som har drabbats att ”jag är inte ensam” eller ”jag är inte knäpp som råkat ut för det här”. Kände själv när det hände att jag nästan hellre hade blivit överkörd av en lastbil för då hade i alla fall folk ”förstått”, det skulle vara lättare att ta till sig. Det här med psykisk ohälsa är ju så svårt att ta på.

ag gick in i väggen i april förra året, då 26 år gammal och redan Europeisk produktchef på ett stort livsmedelsföretag sedan 2 år tillbaka. Allt i mitt liv har som vanligt gått blixtsnabbt. Framåt, och fort ska det gå, och så snart man nått ena målet är det dags att köra på till nästa. Inte för en stund stanna upp och njuta av var jag faktiskt var. Var bland annat projektledare för ett stort komplicerat projekt där jag var den enda tjejen bland kostymnissar, alla minst 10 år äldre än jag. Var den typiska ”Duktiga flickan” som alltid levererar, ställer upp och jobbar över. Säga nej kan ju inte jag göra. Jag är ung, dom andra har ju mycket mer erfarenhet och vet mycket bättre än jag.

Tror att många i min generation kan relatera till känslan att det är ganska mycket man ”bör” hinna med mellan 25-30. Man ska ha en bra utbildning, man ska göra karriär och riva av ”första hundåren”, jobba utomlands, man ska resa och ha häftiga intressen och förverkliga sig själv, man ska träna och laga långkok på ekologiska/glutenfria/fodmap ingredienser, man ska hitta sin själsfrände, barskrapa sig själv in på bostadsmarknaden och köpa en fin lägenhet som man inreder i chabby-chick stil och alltid hålla fin inför spontana besök, gifta sig och helst bli gravid med första barnet innan 30. När blev det normen att allt det här ska ske på ett vettigt sätt inom 5 år? J Man hinner i alla fall tappa bort sig själv på vägen.

När jag under min rehabilitering med Kognitiv Beteende terapi träffade min terapeut frågade hon mig, vad är viktigt i mitt liv, var gör jag på min fritid? Ingen aning. Sa det generella, gillar att resa, träffa familj och vänner. Insåg att jag hade aldrig stannat upp, inte tagit tid att lära känna mig själv. Vad vill jag? Vad är verkligen viktigt i mitt liv? Stämmer mitt livspussel ihop med det? Nope.

Har sakta växlat upp till att jobba 25%, 50% till att nu vara uppe på 75% igen. På samma företag och tjänst som innan. Men på ett helt nytt sätt. Mitt sätt. Och har fått fantastik hjälp och support. Vilket har varit en stor bidragande faktor till att det gått så bra och ändå relativt fort. Men framförallt har jag själv gjort en tung resa med mig själv och det krävs mycket jobb. Du går inte i terapi, du gör terapi. Det krävs ett hårt arbete för att förbättra ett automatiskt invant beteende.

Idag är jag glad att det hände. Glad att jag redan nu får leva livet med nya ögon och lärdomar att ha med mig resten av mitt liv. Det går att hitta tillbaka, tillbaka på ett ännu bättre sätt. Man kan ha ett roligt utmanande jobb och samtidigt ha ett levande liv vid sidan om.

Allt jag önskar är att varenda en därute verkligen stannar upp och tänker över sitt liv, stämmer av då och då att man verkligen lever det på det sättet just Du vill leva det. För ingen annan kommer eller kan göra det åt dig. Och tro mig, man kan göra det. Och det blir ju så mycket roligare just nu och under hela livsresan.

Gabriel

Jag vill väldigt mycket och har lätt att säga ”Ja, det fixar jag”. Det har gjort att jag tar på mig olika saker, både privat och på jobbet. Så länge det flyter på bra är det inga problem, men när man känner att man inte hinner med och man får synpunkter på det bör man fundera på sina åtaganden.

Eftersom jobbet jag har är väldigt roligt, och jag längtar till måndagen när det är fredag, så vill jag göra ett bra jobb när jag är på plats. Vid några tillfällen har jag fått känna på baksidan av det här, men jag har blivit bättre på att känna av när det blir för mycket.

Min räddning är löpning, promenader, samtal hemma med min fru och med några kollegor som jag kan prata med om arbetsbelastning, känslor mm. Jag reflekterar mycket över hur jag mår och varför. Det stressar mig inte, utan jag bara känner av. Jag har blivit bättre på att säga nej, och inte ta på mig för många saker. Världen går inte under för det.

Om jag prioriterar vad som är viktigt och gör klart dem i den ordningen känns det väldigt tillfredsställande och bra. När ”borde-göra” är stort och ”gjort-klart” är litet, har man för mycket att göra.

Skala av oviktiga saker och låt det inte stressa dig.

Jag har varit på väg in i utmattningsträsket, men ska inte hamna där.

SVD Artikelserie PÅ väg in i väggen
http://www.svd.se/symptomen-pa-utmattning-kan-komma-smygande

 

”Är det en hund eller varg som står bakom hörnet?”

 

Berätta, vad är egentligen stress?
– Det är kroppens respons när vi utsätts för ett hot, och har både psykiska och fysiska komponenter. När det blir obalans mellan de upplevda kraven och den upplevda kontrollen eller förmågan. Det som avgör om vi blir stressade är hur man tolkar situationen.

Vilken yrkesgrupp stressar mest?
– Stress kan upplevas på alla nivåer. Chefer har ofta höga krav på sig, de har stort ansvar och mycket att göra. Samtidigt har chefer ofta stor kontroll över situationen. Den som inte kan påverka eller har möjlighet att styra sin situation blir mer stressad, obalansen ligger i kombinationen höga krav och låg kontroll.

När blir stress riktigt farligt?
– När man under en längre period inte sover, inte hinner med sin träning, undviker sina hobbyer, äter dåligt. Då är man i riskzonen för en utmattningsdepression och då ökar även risken för andra sjukdomar.

Finns det någon åldersgrupp som klarar detta bättre?
– Nej, det beror på så många andra faktorer. Till exempel om fritiden är pressad och kravfylld, man kanske har små barn som kräver tid och engagemang, eller åldrande föräldrar som behöver ens hjälp, då kan man bli mycket mer känslig för stress på jobbet.

Vilka är varningssignalerna?
– När sömnen inte fungerar, det är inte alls bra. Om man lätt tappar humöret eller känner att ingenting längre är roligt. Om livslusten inte finns där kan man vara på väg in i något kroniskt. Smärta, spänningar är andra tecken på för hög stress.

Att glömma varför man gick in i ett visst rum, är det ett tecken på stress?
– Ja, det kan det vara, men det finns värre exempel på småblackouter, att man inte hittar hem från jobbet, eller om man plötsligt glömt hur man låser upp cykeln. Då bör man absolut söka hjälp.

Går det att helt återhämta sig efter en sådan händelse?
– Ja, men det beror helt på under hur lång tid man har befunnit sig i den här situationen. Vissa kan behöva en längre sjukskrivning, andra kan bara behöva varva ner. Men förändra något, det måste man, annars blir det långdraget.

Hur undviker du stress?
– Jag har turen att ha ett arbete med stor kontroll och flexibilitet. Jag kan arbeta hemma och på kvällar om jag vill för att istället hämta på dagis lite tidigare. Dessutom springer jag i skogen varje morgon. Det ger mig en buffert att orka med. Det är min mentala och fysiska återhämtning.

Hur undviker en småbarnsförälder att bli stressad på jobbet?
– Vi har faktiskt ett pågående forskningsprojekt om detta. En enkätundersökning visade att det handlade mycket om attityder. Om chefer och kollegor visade förståelse och om jobbet kunde erbjuda flexibilitetslösningar, som att jobba hemifrån, eller förskjuta sin arbetstid till kvällen. Men det funkar ju inte på alla, vissa blir stressade av det.

Varför klarar vissa människor stress bättre än andra?
– Det är till viss del slump och orättvisa. Vissa har en kropp som lättare kan stå emot påfrestningar. Men visst kan man göra en del själv, som att undvika överkonsumtion av alkohol, försöka sova bra, träna och vårda sina relationer. Men det handlar som sagt också om tolkning. Är det en hund eller varg som står bakom hörnet? Vad man tror avgör ju också om man blir rädd eller inte.

 

Källa: Sydsvenskan
http://www.sydsvenskan.se/ekonomi/ar-det-en-hund-eller-varg-som-star-bakom-hornet/