I bondesamhällets föreställningsvärld var skärtorsdagsnatten häxornas natt. I sägnerna flyger häxorna på smorda kvastar till Blåkulla för att träffa Djävulen själv. Ordledet ”skär” kommer av ordet ”skära”, som betyder rening. Skärtorsdagen sågs enligt äldre tradition som en reningens dag, genom syndaförlåtelsen och nattvarden. Därmed hade dagen i äldre katolsk tro en påtaglig religiös innebörd.
Häxeriföreställningarna är kopplade till den bibliska berättelsen om Jesus sista dagar. Aftonen före långfredagen intog Jesus påskmåltiden med sina lärjungar och instiftade nattvarden. Senare på natten förråddes Jesus av Judas, vilket var början till Jesu lidande. Enligt de folkliga föreställningarna släpptes alla onda makter fria i samma stund som Frälsaren blev dömd att korsfästas. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt. Man kunde skydda sig mot påskkärringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare eller att tända påskeldar.
Under 1600-talet utmynnade skräcken för häxorna i häxprocesser då mer än tvåhundra kvinnor avrättades efter plågsam tortyr. Den sista häxdomen i landet avkunnades 1704. Först 1779 försvann bestämmelserna om dödsstraff för trolldom i den svenska lagen.
Eftersom häxornas ondska hotade människan stängdes dörrar och spjäll. Man ställde undan de redskap som häxorna kunde tänkas använda för sin Blåkullafärd på skärtorsdagen: hötjugor, spadar, ugnsrakor, bakspadar och kvastar. För att skydda kreaturen målade man kors på fähusdörren eller lade stål i ladugårdströskeln. Annars kunde häxorna tjuvmjölka kreaturen eller använda dem till riddjur vid flygturen till Blåkulla.
Källa: Nordiska Museet