Elsa, 69, smärtpatient

Bilden föreställer inte smärtpatienten

– Jag tacklar mitt onda på ett annat sätt idag. Gör det väldigt ont så städar jag inte utan går ut på promenad i stället. Medicinerna har jag också minskat, efter rehabiliteringen på Kognitiva Teamet Rehab i Enskede.
Det säger Elsa, 69, nu pensionär, tidigare barnsköterska.

Elsa har problem med artros och värk i alla leder. Det började för 20-25 år sedan med en axel som började göra ordentligt ont.

– Jag har jobbat i vården som barnsköterska och det har säkert gjort sitt till det onda. Men värken är ärftlig också. Jag har en bror som har reumatism och även min mamma var drabbad.

Elsas läkare på vårdcentralen föreslog att hon skulle söka sig till Kognitiva Teamet. En granne hade också tipsat om rehabiliteringen, som hon varit mycket nöjd med. Elsa sökte genom sin remiss och blev kallad till intervju med en läkare, en sjukgymnast och en psykolog. De berättade om hur det var och fungerade på kliniken.

– Att behandlingen skulle ske i grupp tyckte jag var helt ok. Det var bra för då kunde jag höra hur andra hade det och hur de löste sina problem. Vi träffades två gånger i veckan, en gång med psykolog och en med sjukgymnast. Enstaka gånger fick vi också träffa dem individuellt.

Elsa berättar om första gången de möttes i gruppen:

– Det var mycket positivt. Vi kom in och satte oss i en ring. Vi var sex och så sjukgymnasten. Vi hälsade på varandra och berättade om våra problem. Sen satte vi oss två och två och berättade för varandra om oss själva. Därefter återberättade jag för gruppen vad hon mitt emot hade sagt. Och tillsammans försökte vi lösa hennes problem genom diskussion i gruppen. Folk var väldigt öppna, men det är klart att alla håller igen lite. Det innersta kunde man ta upp med psykologen i ett individuellt samtal

I Elsas grupp var det fyra kvinnor som ”fann varandra direkt” och som tidigt började träffas även utanför grupprehabiliteringen.

Elsa berättar om att gruppmedlemmarna ofta jobbade tillsammans två och två och tog då upp hur de hanterade det onda i hemmet. Det kom upp nya idéer och slutsatser. I samtalen förklarade psykologen vad alla skulle tänka på. De fick papper med sig som hemläxa. Elsa tyckte om inriktningen på ACT inte minst i sjukgymnastiken. ACT (Acceptance and Commitment Therapy), en förädlad form av KBT (Kognitiv Beteendeterapi) som innebär ett betonande av medvetet närvarande i övningarna.

– Det kändes konstigt när rehabiliteringen tog slut. Jag ville fortsätta träffa min grupp. Nu träffas vi en gång i månaden på lunch eller fika, går på bio och pratar med varandra på telefon.

Har du mindre smärta idag?

– Jag kan fortfarande ha väldigt ont. Men jag tänker annorlunda, jag tänker positivt. Har jag mycket värk städar jag inte, då går jag på promenad i stället. Tidigare tog jag väldigt mycket mediciner som smärtlindring. Nu tar jag mycket mindre och då vid behov, medan diabetesmedicinen är densamma. Jag blir aldrig helt bra i fingrar, knä och höfter. Men jag tacklar värken på ett helt annat sätt idag.

Elsa planerar nu att börja med vattengympa. Under rehabiliteringen fick hon också ett upplägg för olika övningar hon ska göra, i sitt eget tempo och på egen hand och det tänker hon fortsätta med. Själv önskar hon att det fanns en typ av lättare gympa i grupp. Mindfulness kanske hon fortsätter med, men då också helst i grupp, eftersom det då är lättare att koncentrera sig, tycker hon.

– Rehabiliteringen har verkligen varit över förväntan. Jag ville prova liksom jag testat akupunktur och massage tidigare. Nu har det varit samtal på ett annat och för mig nytt sätt. Orkar jag inte vara aktiv just nu då säger jag ifrån, säger Elsa.