Kvinnan på bilden är inte intervjupersonen
För ett år sedan själv drabbad av stress och utmattning

Hon arbetar heltid som arbetsplatschef på en förskola och tar hand om anställda, som gått in i väggen. Det är pedagoger som är utbrända och som drabbats av stress och utmattningssyndrom. Tara, 56, har egna erfarenheter av detta. Hon fick hjälp av Kognitiva Teamet i Enskede att komma tillbaka till sin gamla arbetsplats men nu med nya arbetsuppgifter.

Tara är förskollärare, som arbetat med barn i hela sitt liv och stortrivts med det. Men redan för tolv tretton år sedan började hon få mycket ont i nacken som hon hävdade berodde på en whiplashskada. Hon tog Voltaren för att få bort det onda i axlar och nacke. Under den här tiden hade hon också jämt ont i halsen och drabbades av ständiga förkylningar. Så fick hon sömnproblem och ofta kramp i magen. Hon prövade nya tabletter som hon köpte i en hälsokostaffär. Det tog lång tid innan hon sökte läkarhjälp.

– När åren gick försvann min ork. Mina vänner bjöd hem mig, men även om jag är en social person så orkade jag inte komma. Jag hittade på att jag hade gäster för jag orkade inte ta mig ut överhuvudtaget. Då försvann många av vännerna.

När det gällde jobbet hade hon svårt att säga nej. Hon var inte borta en enda dag och tog på sig nya uppgifter eftersom hon är så pedagogiskt intresserad. Sömnproblemen höll i sig, hon hade svårt att somna och vaknade flera gånger under natten. Hon gick till vårdcentralen och fick Imovane.

– Jag sa aldrig något om jobbet utan hänvisade till att sömnsvårigheterna var ärftliga efter min 90-åriga mamma.

Åren gick. Hon ökade dosen av Imovane på eget bevåg och blev beroende. Först en fjärdedels tablett, sen en halv, tre fjärdedels och en hel. Snart fick hon också Propavan för att få hjälp till djupare sömn.

– Jag var ständigt trött. När jag var hos min optiker sa hon att mina ögon var blodsprängda. Jag hade ständig huvudvärk, ont i örat och svårt att sitta. När jag läste sagor för barnen måste jag stå upp annars fick jag nästan andningsstopp.

Då gick hon till sängs sex sju på kvällen men var ändå inte återhämtad på morgonen.

– Jag kände mig lat och försökt därför anstränga mig ännu mer. Så jag gick en utbildning vid sidan om som skulle ge mig mer ansvar. Jag var arbetsnarkoman, jobbade nästan dygnet runt.

Tara har två barn, en dotter i 20-årsåldern och en son i 30-årsåldern. Hon var papperslös och flykting när hon kom till Sverige 1986, uppvuxen nära gränsen mellan Irak och Irak. Under sjukdomsperioden hade hon nästan ingen kontakt alls med barnen. Hon orkade inte heller vara farmor. Hela omgivningen drabbades, betonar hon själv.

Hon hade sett fram mot sommarlovet men sommaren 2016 låg hon i sängen nästan hela tiden och åt mycket lite.

– Eftersom jag aldrig svarade i telefon blev en väninna orolig och kom förbi. Hon sa att jag var i fara och ringde till psykiatrin och bokade tid hos en läkare.

– Läkaren ville sjukskriva mig. Men jag sa nej och gick därifrån.

I augusti började hon jobba igen som samordnare och utvecklingsledare på sin förskola. Hon märkte då att hon började tappa minnet. Hon måste ha små post-it-lappar till allt, annars kom hon inte ihåg. När barnen sov blev hon extra orolig och räknade alla barnen flera gånger så att ingen skulle ha försvunnit.

– En dag när jag var på väg hem hittade jag mig själv långt ifrån där jag bor, sittande på en sten. Varför var jag där? Hade inte en aning. Då hade jag gått flera kilometer förbi där jag bor.

Under ytan fanns en kokande maskin, berättar Tara. Men kollegorna märkte ingenting de sa bara att hon var så lugn.

– Själv började jag undra om jag blivit senil. Till chefen sa jag att jag gärna ville ta bort några ansvar på jobbet eftersom jag var lite trött. Jag orkade inte förklara mer. Nu var jag körd i botten. Jag skakade hela tiden och kände ångest.

Hon gick till vårdcentralen igen och träffade en psykolog som sa att hon var utbränd och måste sjukskriva sig.

– Men jag gick tillbaka till jobbet. Jag gick som i en bubbla, tappade svenska språket och tappade också ofta den röda tråden i ett samtal. Ibland visste jag inte om det var dag eller natt. Och jag orkade inte duscha.

Hon minns datumen den 22 september 2016. Då kom hon inte ihåg namnen på sina barnbarn. Då fick hon en läkartid och blev sjukskriven. Hon hade ätit dåligt i flera veckor och gått ner mycket i vikt. Hon låg och skakade dygnet runt och började fundera om det skulle bli bättre om hon sökte nytt jobb.

Hon var sjukskriven i sex veckor och kom också en första gång till Kognitiva Teamet men var inte mottaglig för behandlingen då. Hon förnekade att hon var sjuk, ville helst ligga i sängen. Under besöken på Kognitiva Teamet satt hon bara där och skakade och kunde inte kommunicera. Men 2017 fick hon komma tillbaka.

– Det var min räddning att jag fick göra om behandlingen. Då hände något i kroppen. Då blev jag glad. Livet blev roligt igen. Tidigare hade jag varit så dålig så jag var nära att säga hej då!

Det var en skam för henne att bli en belastning för samhället. Så det tog henne sju åtta månader att acceptera att hon var sjuk.

– Min räddning var psykologen på Kognitiva Teamet. Hon hjälpte mig med kontakten med min chef. Jag orkade inte längre arbeta med barn. Jag behövde andra arbetsuppgifter, mer administrativa.

När hon kom tillbaka till sin förskola i november 2017 började hon arbeta två timmar om dagen.

– I början fick jag ångest. Men jag gick en utbildning i barn med särskilda behov. Då gav min chef mig jobb som arbetsplatschef, jag skulle coacha personalen och gick upp till fyra timmar.

Det gick några månader. Tara började så smått älska livet igen. Hon mäktade med att gå till affären och klara av dofter och uttryck. Och träffa sina barnbarn.

– Sedan talade jag med psykologen igen. Gick upp till 75 procent. Min chef tyckte om mig så jag kunde vara kvar.

Hon var heltidssjukskriven i ett år. Sedan i december 2018 arbetar hon heltid och tar hand om sjukskrivna pedagoger varav flera gått in i väggen.

– Nu har jag återigen kontakt med Kognitiva Teamet, men den här gången som arbetsgivare och chef. Deras bild av mig som sjuk har ändrats till en aktiv person som jobbar heltid.

Hur går det med tabletterna idag?

– Det har gått ett halvår sedan jag tog bort dem nästan helt. Först sov jag dåligt i två veckor. Med Propavan var jag uppe i tre tabletter om dagen, idag tar jag bara en. Smärtan i nacke och axlar har försvunnit. Och när jag nyligen var på utomlands hade jag glömt min sömnmedicin, men det gick bra ändå.

Under hennes tid som patient med Kognitiva Teamet tyckte hon att yogan var fantastisk genom att hon kom i kontakt med sig själv. För henne passade gruppbehandlingen utmärkt. Alla i gruppen befann sig på olika nivåer. Hon behövde aldrig känna sig ensam. Där fanns också andra som hade det värre.

– Mindfulness var också bra. Men jag har inte fortsatt med den. Lite med yoga, men har inte hittat någon medicinsk yoga. Och så har jag problem med knäna. Meditera gör jag morgon och kväll.

Hon har fortfarande svårt att se på tv, hon kan inte sitta stilla. Det är också svårt att läsa en bok. Minnet är fortfarande ett problem. Men nu har hon börjat skriva på en bok om sin resa.

– När jag kommer hem efter jobbet sover jag en stund, läser tidningen och sover igen. Jag äter inte middag, möjligen lite fil. Jag satsar på frukost och lunch. Jag går och lägger mig typ halv elva och går upp halv sju. Nu vaknar jag bara två gånger om natten, förr var det femton.

Vad är det för verktyg du fått med dig efter tiden med kognitiva teamet?

– Eftertänksamhet. Om jag får en fråga, ett erbjudande, så säger jag inte ja på en gång. Samma sak på det privata planet. Orkar jag eller orkar jag inte? Några kompisar frågade mig om jag ville följa med på fest. Jag måste säga nej även om de kanske blev besvikna. Men nu har jag bjudit hem vänner på middag för första gången på väldigt länge. När det gäller barnbarnen klarar jag fortfarande inte av att de sover över.

– Meditationen är också ett bra verktyg. Att lyssna på sin kropps signaler. När hjärnan blir trött. Nu har jag fått respekt för min hjärna. Jag skäms inte längre för att jag är sårbar.

Fotnot: Tara heter egentligen något annat.

https://www.xn--smrtrehab-w2a.se/sample-page/

 

Fysioterapeuten Anna-Karin Thysell

– Våra patienter blir mer harmoniska fastän de har ont. De lär sig att hantera sin smärta och finner fram till ett nytt må-bra-läge.

Det säger fysioterapeuten Anna-Karin Thysell, teamledare för fysioterapeuterna på Kognitiva Teamet Rehab i Enskede.

– Vi kan inte bota smärtan och jobbar inte med smärtlindring. I stället försöker vi tillsammans med patienten finna sätt att förhålla sig till sin smärta, Att hjälpa dem att hitta en ny balans i tillvaron med aktiviteter och återhämtning. Mycket gäller det att vara snäll mot sin egen kropp, lyssna noga på den, sätta gränser och inte bli rädd för sin smärta. Det är viktigt att snart komma tillbaka till sitt sociala liv och få en bra livskvalitet.

Både fysioterapeuter och psykologer på Kognitiva Teamet Rehab arbetar utifrån ACT (Acceptance and Commitment Therapy), en form av Kognitiv Beteendeterapi, KBT, där fokus är att identifiera och ta konkreta steg i riktning mot vad man tycker är viktigt i livet.

– Våra smärtpatienter har ibland fått höra att det är en inbillningssjuka. Och det har också gjort att de ifrågasätter sig själva. När vi under vår rehabilitering kan hjälpa dem med en förklaringsmodell kring långvarig generell smärta genom att berätta om central sensitisering eller överretbarhet och fel på ”smärtbromsen”, känner de sig lättade.

Anna-Karin Thysell har arbetat med långvarig smärta och stressproblematik i mer än tio år. Hon betonar att smärtproblematik och mental ohälsa ofta hör ihop. Smärtan kan vara sammankopplad med trötthet, stelhet och dålig sömn. Oro och bristande kunskaper om orsaker till smärtan kan leda till kraftigt sänkt aktivitetsnivå eftersom man vill undvika aktiviteter som gör att smärtan ökar och risken finns då för att en rörelserädsla utvecklas, vilket i sin tur medför sämre kondition, muskelfunktion och allmän hälsa.

På Kognitiva Teamet Rehab i Enskede är Anna-Karin Thysell teamledare för sex fysioterapeuter. De arbetar alla med patienter i grupper med upp till tio deltagare i varje. Det är både män och kvinnor i grupperna, men mest kvinnor i åldern 20-70 år. Många arbetar inom förskola och skola och inom vård och omsorg. Flertalet kommer på remiss från vårdcentralen, några kommer på egenanmälan.

Rehabiliteringen pågår i totalt 20 veckor. Drygt hälften av rehabiliteringen består av fysioterapi- och psykologträffar i grupp. Resterande tid, åtta veckor, går åt till en kurs i mindfulness en gång i veckan. Under fysioterapiträffarna genomförs fysisk aktivitet med uppvärmningsövningar till musik och cirkelträning mellan olika stationer, där övningarna anpassas efter patienternas individuella förmågor. För en del handlar det om att våga övervinna sin rörelserädsla och ta i lite mer. För andra gäller det att ta det lite lugnare i sin träning. Varje grupptillfälle har även ett teoritema som smärtfysiologi, sömn och fysisk aktivitet.

– Det finns ofta ett starkt inslag av stressproblematik hos patienterna. Oro, inre och yttre krav ger en ökad anspänning i kroppen. Under gruppträffarna får deltagarna prova olika tekniker för att själv kunna reglera sin spänningsbalans. Det handlar då om djupa andetag, progressiv avspänning när man spänner en muskel i taget och sedan slappnar av samt mindfulnessövningar som kroppsscanning, när man blir mer medveten om känslor och förnimmelser i kroppen.

Ett återkommande inslag är kroppskännedomsträning.  Genom enkla övningar i liggande, sittande och stående tydliggörs egna hållnings- och rörelsemönster. Syftet är att bli mer kroppsmedveten, hitta metoder att använda sin kropp på bästa sätt och tydliggöra egna behov. I stället för att tidigare bara ha sett kroppen som något besvärligt med värk och en rad problem kan patienten genom övningarna hitta sina kroppsliga resurser och få en mer positiv bild av sig själv.

– Att rehabiliteringen sker i grupp är läkande i sig. Deltagarna inser att de inte är ensamma om att ha ont och de stöttar och peppar varandra.

Under tolvveckorsperioden genomförs tre enskilda träffar mellan fysioterapeut och patient: i början, mitten och slutet. Vid två tillfällen träffar patienten hela teamet med läkare, psykolog och fysioterapeut. Tre månader efter avslutad rehabilitering arrangeras en återträff med en uppföljning av hur patienternas fortsatta egen rehabilitering fungerat.

Hur vet du att patienterna mår bättre

– De vågar mer, är inte så försiktiga längre. De tar upp sitt sociala liv igen, testar på att göra saker fastän de har ont, men i andra doser. Och de blir snällare mot sig själva. De lyssnar och tar hänsyn till kroppens signaler och behov. Oron blir mindre och de blir gladare fastän de fortfarande har ont