Elsa, 69, smärtpatient

Bilden föreställer inte smärtpatienten

– Jag tacklar mitt onda på ett annat sätt idag. Gör det väldigt ont så städar jag inte utan går ut på promenad i stället. Medicinerna har jag också minskat, efter rehabiliteringen på Kognitiva Teamet Rehab i Enskede.
Det säger Elsa, 69, nu pensionär, tidigare barnsköterska.

Elsa har problem med artros och värk i alla leder. Det började för 20-25 år sedan med en axel som började göra ordentligt ont.

– Jag har jobbat i vården som barnsköterska och det har säkert gjort sitt till det onda. Men värken är ärftlig också. Jag har en bror som har reumatism och även min mamma var drabbad.

Elsas läkare på vårdcentralen föreslog att hon skulle söka sig till Kognitiva Teamet. En granne hade också tipsat om rehabiliteringen, som hon varit mycket nöjd med. Elsa sökte genom sin remiss och blev kallad till intervju med en läkare, en sjukgymnast och en psykolog. De berättade om hur det var och fungerade på kliniken.

– Att behandlingen skulle ske i grupp tyckte jag var helt ok. Det var bra för då kunde jag höra hur andra hade det och hur de löste sina problem. Vi träffades två gånger i veckan, en gång med psykolog och en med sjukgymnast. Enstaka gånger fick vi också träffa dem individuellt.

Elsa berättar om första gången de möttes i gruppen:

– Det var mycket positivt. Vi kom in och satte oss i en ring. Vi var sex och så sjukgymnasten. Vi hälsade på varandra och berättade om våra problem. Sen satte vi oss två och två och berättade för varandra om oss själva. Därefter återberättade jag för gruppen vad hon mitt emot hade sagt. Och tillsammans försökte vi lösa hennes problem genom diskussion i gruppen. Folk var väldigt öppna, men det är klart att alla håller igen lite. Det innersta kunde man ta upp med psykologen i ett individuellt samtal

I Elsas grupp var det fyra kvinnor som ”fann varandra direkt” och som tidigt började träffas även utanför grupprehabiliteringen.

Elsa berättar om att gruppmedlemmarna ofta jobbade tillsammans två och två och tog då upp hur de hanterade det onda i hemmet. Det kom upp nya idéer och slutsatser. I samtalen förklarade psykologen vad alla skulle tänka på. De fick papper med sig som hemläxa. Elsa tyckte om inriktningen på ACT inte minst i sjukgymnastiken. ACT (Acceptance and Commitment Therapy), en förädlad form av KBT (Kognitiv Beteendeterapi) som innebär ett betonande av medvetet närvarande i övningarna.

– Det kändes konstigt när rehabiliteringen tog slut. Jag ville fortsätta träffa min grupp. Nu träffas vi en gång i månaden på lunch eller fika, går på bio och pratar med varandra på telefon.

Har du mindre smärta idag?

– Jag kan fortfarande ha väldigt ont. Men jag tänker annorlunda, jag tänker positivt. Har jag mycket värk städar jag inte, då går jag på promenad i stället. Tidigare tog jag väldigt mycket mediciner som smärtlindring. Nu tar jag mycket mindre och då vid behov, medan diabetesmedicinen är densamma. Jag blir aldrig helt bra i fingrar, knä och höfter. Men jag tacklar värken på ett helt annat sätt idag.

Elsa planerar nu att börja med vattengympa. Under rehabiliteringen fick hon också ett upplägg för olika övningar hon ska göra, i sitt eget tempo och på egen hand och det tänker hon fortsätta med. Själv önskar hon att det fanns en typ av lättare gympa i grupp. Mindfulness kanske hon fortsätter med, men då också helst i grupp, eftersom det då är lättare att koncentrera sig, tycker hon.

– Rehabiliteringen har verkligen varit över förväntan. Jag ville prova liksom jag testat akupunktur och massage tidigare. Nu har det varit samtal på ett annat och för mig nytt sätt. Orkar jag inte vara aktiv just nu då säger jag ifrån, säger Elsa.

Sara, 43, smärtpatient

– Jag åt mycket värktabletter innan jag genomgått rehabiliteringen hos Kognitiva Teamet Rehab. Idag äter jag nästan inga alls. Tidigare var värken skarp nu är den mest bara molande. Dessutom fick jag kontakt med en annan patient, en kvinna som i åldern skulle kunnat vara min mamma. Nu efteråt hörs vi nästan varje dag.

Det berättar Sara 43, som arbetat länge inom barnomsorgen och vården. Hon är utbildad barnskötare och undersköterska.

Sara hade värk i hela kroppen. Det var som värst 2014. Då arbetade hon med fem- och sexåringar. Hon hade ont överallt och tog värktabletter hela tiden, också på jobbet. Det var högt tempo på avdelningen med många barn. Sedan slog avdelningen igen och hon blev arbetslös. Hon hade länge levt under stress och tröstätit och genomgick då dessutom en bypassoperation som hon tyckte var enda sättet hon kunde gå ned i vikt på. Följden blev att värken kulminerade.

Hon gick så småningom till vårdcentralen och fick förslag om remiss till Kognitiva Teamet Rehab i Enskede. Hon kallades till intervju och hon fick en plats.

– I samband med intervjun berättade man om att rehabiliteringen huvudsakligen skulle äga rum i grupp. Det funderade jag inte så mycket över. Jag undrade mest över vilka människor jag skulle få möta. Med facit i hand så är grupprehabilitering mycket bra. Man får se och höra andras historier och inse att man inte är ensam om att ha ont. Jag fick perspektiv på mina egna bitar när hon bredvid hade det värre än jag på många sätt.

Under första gruppmötet var det introduktion, presentation av schema och vilka som var med i gruppen. Sedan körde man igång, två dagar i veckan, en med sjukgymnast och en med psykolog. De var fem i gruppen, en ovanligt liten grupp.

– Inför första mötet var jag inte särskilt nervös att prata inför gruppen. Jag kände mig trygg på en gång. Jag fick jättebra kontakt med en kvinna, som i åldern skulle kunna vara min mamma, betydligt äldre än jag. Vi hörs nu efteråt nästan varje dag. Vi har en liknande tragisk historik och nästan samma fritidsintressen.

 

Sjukgymnastiken upplevde Sara som lätta och små, ”nästan obefintliga” rörelseövningar.

– Vi skulle inte göra mer, utgå från vår egen förmåga. Jag hade inte gympat innan och inte tränat, jag kan inte det. Bara promenerat. Jag har hund så jag kommer ut. Mindfulness har jag också varit med om tidigare. Det är väldigt effektivt, skönt att göra. Det är enkelt, men det kan vara svårt att göra på egen hand, det är lättare med ledning. Jag kan gå igenom kroppen själv, som vi lärt oss.

När halva rehabiliteringsperioden gått, efter tio veckor, var Sara på väg att tröttna. Hon brukar göra så med nya projekt. Men den här gången bestämde hon sig för att hålla ut. Och när det väl tog slut kände hon, liksom de andra i gruppen, en tomhet. Vad skulle de göra nu?

– Men vi hade uppnått ett mål. Ett kapitel att lägga bakom oss. Jag hade fått nya verktyg och kunde gå framåt stärkt. Psykologin har hjälpt mig att inte älta och uppfyllas av min smärta, ett nytt förhållningssätt. Att jag kanske orkar en aktivitet om dagen. Ta hänsyn till kroppen, när den säger ifrån.

– Som tur var sa de i ett tidigt skede att vi i början av behandlingen skulle kunna komma att bli jättesjuka. Behandlarna hade rört om i varje cell i kroppen, både psykiskt och fysiskt. Det blev riktigt jobbigt. Men bra att de hade förvarnat, så att man inte gav upp. Det märktes av att det blev en del frånvaro eller att folk kom för sent. Jag försökte att kämpa på. Och värken kom till en kulmen.

Har du någon gång skämts över att du har ständig värk?

– Nej inte direkt. Men jag har mött mycket oförståelse. Det syns ju inte på mig att jag är sjuk. Och jag har inte behov av att gnälla. Då kan folk säga: Vad seg och sävlig du är!

Är din smärta borta nu?

– Jag har mindre ont, har inte den skarpa värken jag hade tidigare. Nu är det en molande värk och trötthet i kroppen. Min målsättning är att kunna börja jobba igen, men nu på deltid. Kanske ett yrkesbyte men bör fortfarande handla om nära kontakter med människor, kanske något inom förskolan.

 

– Jag åt värktabletter innan jag kom till rehabiliteringen. Psykologen, som inriktade sig på hälsa sa då att tabletter är självdestruktivt. Så jag försökte plocka bort tabletterna under hela rehabiliteringstiden. Det har fungerat ganska bra. Det är bara någon enstaka gång som jag har tagit. Bara vetskapen om att jag kan klara mig utan tabletterna har gjort att jag känt mig bättre. När jag sitter i soffan eller ligger och läser fokuserar jag nu på annat och koppla ifrån det onda. Är det värre en dag, ja då går det lite långsammare.

 

Sara har avslutat sin rehabtid. Vid avslutningen fick hon och de andra gruppmedlemmarna material från både sjukgymnast och psykolog att arbeta vidare med hemma. Fram till uppföljningsmötet efter tre månader. Då ska man rapportera om hur man mår och hanterar sitt onda. Då kan man också få viss hjälp att söka jobb, via arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

 

Vilka verktyg fick du under rehabiliteringen?

 

– Psykologen kom med konkreta exempel så att vi skulle förstå, ibland genom rollspel för att få det tydligt. Att smärtan inte är något elakt eller farligt. Att tänka positivt lindrar. När kompisarna ringer och vill göra något, då ska man gå ut på balkongen och tänka innan man svarar ja eller nej. Stanna upp och tänk efter! Vad klarar du och vad klarar du inte?

 

– Det fanns inga frågetecken kvar efter rehabiliteringen. De hade rätats ut efter hand. Behandlarna berättade om hur de upplevt oss och vi berättade om hur vi reagerat på dem. Även om rehabiliteringen genomfördes i grupp såg de oss ändå som individer och förstod vår problematik. Det innebar en individuell behandling. Den här rehabiliteringen har varit en chans, en möjlighet som man får once in the lifetime.