Patienterna lär sig att hantera sin smärta och finner fram till ett nytt må-bra-läge.

Fysioterapeuten Anna-Karin Thysell

– Våra patienter blir mer harmoniska fastän de har ont. De lär sig att hantera sin smärta och finner fram till ett nytt må-bra-läge.

Det säger fysioterapeuten Anna-Karin Thysell, teamledare för fysioterapeuterna på Kognitiva Teamet Rehab i Enskede.

– Vi kan inte bota smärtan och jobbar inte med smärtlindring. I stället försöker vi tillsammans med patienten finna sätt att förhålla sig till sin smärta, Att hjälpa dem att hitta en ny balans i tillvaron med aktiviteter och återhämtning. Mycket gäller det att vara snäll mot sin egen kropp, lyssna noga på den, sätta gränser och inte bli rädd för sin smärta. Det är viktigt att snart komma tillbaka till sitt sociala liv och få en bra livskvalitet.

Både fysioterapeuter och psykologer på Kognitiva Teamet Rehab arbetar utifrån ACT (Acceptance and Commitment Therapy), en form av Kognitiv Beteendeterapi, KBT, där fokus är att identifiera och ta konkreta steg i riktning mot vad man tycker är viktigt i livet.

– Våra smärtpatienter har ibland fått höra att det är en inbillningssjuka. Och det har också gjort att de ifrågasätter sig själva. När vi under vår rehabilitering kan hjälpa dem med en förklaringsmodell kring långvarig generell smärta genom att berätta om central sensitisering eller överretbarhet och fel på ”smärtbromsen”, känner de sig lättade.

Anna-Karin Thysell har arbetat med långvarig smärta och stressproblematik i mer än tio år. Hon betonar att smärtproblematik och mental ohälsa ofta hör ihop. Smärtan kan vara sammankopplad med trötthet, stelhet och dålig sömn. Oro och bristande kunskaper om orsaker till smärtan kan leda till kraftigt sänkt aktivitetsnivå eftersom man vill undvika aktiviteter som gör att smärtan ökar och risken finns då för att en rörelserädsla utvecklas, vilket i sin tur medför sämre kondition, muskelfunktion och allmän hälsa.

På Kognitiva Teamet Rehab i Enskede är Anna-Karin Thysell teamledare för sex fysioterapeuter. De arbetar alla med patienter i grupper med upp till tio deltagare i varje. Det är både män och kvinnor i grupperna, men mest kvinnor i åldern 20-70 år. Många arbetar inom förskola och skola och inom vård och omsorg. Flertalet kommer på remiss från vårdcentralen, några kommer på egenanmälan.

Rehabiliteringen pågår i totalt 20 veckor. Drygt hälften av rehabiliteringen består av fysioterapi- och psykologträffar i grupp. Resterande tid, åtta veckor, går åt till en kurs i mindfulness en gång i veckan. Under fysioterapiträffarna genomförs fysisk aktivitet med uppvärmningsövningar till musik och cirkelträning mellan olika stationer, där övningarna anpassas efter patienternas individuella förmågor. För en del handlar det om att våga övervinna sin rörelserädsla och ta i lite mer. För andra gäller det att ta det lite lugnare i sin träning. Varje grupptillfälle har även ett teoritema som smärtfysiologi, sömn och fysisk aktivitet.

– Det finns ofta ett starkt inslag av stressproblematik hos patienterna. Oro, inre och yttre krav ger en ökad anspänning i kroppen. Under gruppträffarna får deltagarna prova olika tekniker för att själv kunna reglera sin spänningsbalans. Det handlar då om djupa andetag, progressiv avspänning när man spänner en muskel i taget och sedan slappnar av samt mindfulnessövningar som kroppsscanning, när man blir mer medveten om känslor och förnimmelser i kroppen.

Ett återkommande inslag är kroppskännedomsträning.  Genom enkla övningar i liggande, sittande och stående tydliggörs egna hållnings- och rörelsemönster. Syftet är att bli mer kroppsmedveten, hitta metoder att använda sin kropp på bästa sätt och tydliggöra egna behov. I stället för att tidigare bara ha sett kroppen som något besvärligt med värk och en rad problem kan patienten genom övningarna hitta sina kroppsliga resurser och få en mer positiv bild av sig själv.

Att rehabiliteringen sker i grupp är läkande i sig. Deltagarna inser att de inte är ensamma om att ha ont och de stöttar och peppar varandra.

Under tolvveckorsperioden genomförs tre enskilda träffar mellan fysioterapeut och patient: i början, mitten och slutet. Vid två tillfällen träffar patienten hela teamet med läkare, psykolog och fysioterapeut. Tre månader efter avslutad rehabilitering arrangeras en återträff med en uppföljning av hur patienternas fortsatta egen rehabilitering fungerat.

Hur vet du att patienterna mår bättre

– De vågar mer, är inte så försiktiga längre. De tar upp sitt sociala liv igen, testar på att göra saker fastän de har ont, men i andra doser. Och de blir snällare mot sig själva. De lyssnar och tar hänsyn till kroppens signaler och behov. Oron blir mindre och de blir gladare fastän de fortfarande har ont

Elsa, 69, smärtpatient

Bilden föreställer inte smärtpatienten

– Jag tacklar mitt onda på ett annat sätt idag. Gör det väldigt ont så städar jag inte utan går ut på promenad i stället. Medicinerna har jag också minskat, efter rehabiliteringen på Kognitiva Teamet Rehab i Enskede.
Det säger Elsa, 69, nu pensionär, tidigare barnsköterska.

Elsa har problem med artros och värk i alla leder. Det började för 20-25 år sedan med en axel som började göra ordentligt ont.

– Jag har jobbat i vården som barnsköterska och det har säkert gjort sitt till det onda. Men värken är ärftlig också. Jag har en bror som har reumatism och även min mamma var drabbad.

Elsas läkare på vårdcentralen föreslog att hon skulle söka sig till Kognitiva Teamet. En granne hade också tipsat om rehabiliteringen, som hon varit mycket nöjd med. Elsa sökte genom sin remiss och blev kallad till intervju med en läkare, en sjukgymnast och en psykolog. De berättade om hur det var och fungerade på kliniken.

– Att behandlingen skulle ske i grupp tyckte jag var helt ok. Det var bra för då kunde jag höra hur andra hade det och hur de löste sina problem. Vi träffades två gånger i veckan, en gång med psykolog och en med sjukgymnast. Enstaka gånger fick vi också träffa dem individuellt.

Elsa berättar om första gången de möttes i gruppen:

– Det var mycket positivt. Vi kom in och satte oss i en ring. Vi var sex och så sjukgymnasten. Vi hälsade på varandra och berättade om våra problem. Sen satte vi oss två och två och berättade för varandra om oss själva. Därefter återberättade jag för gruppen vad hon mitt emot hade sagt. Och tillsammans försökte vi lösa hennes problem genom diskussion i gruppen. Folk var väldigt öppna, men det är klart att alla håller igen lite. Det innersta kunde man ta upp med psykologen i ett individuellt samtal

I Elsas grupp var det fyra kvinnor som ”fann varandra direkt” och som tidigt började träffas även utanför grupprehabiliteringen.

Elsa berättar om att gruppmedlemmarna ofta jobbade tillsammans två och två och tog då upp hur de hanterade det onda i hemmet. Det kom upp nya idéer och slutsatser. I samtalen förklarade psykologen vad alla skulle tänka på. De fick papper med sig som hemläxa. Elsa tyckte om inriktningen på ACT inte minst i sjukgymnastiken. ACT (Acceptance and Commitment Therapy), en förädlad form av KBT (Kognitiv Beteendeterapi) som innebär ett betonande av medvetet närvarande i övningarna.

– Det kändes konstigt när rehabiliteringen tog slut. Jag ville fortsätta träffa min grupp. Nu träffas vi en gång i månaden på lunch eller fika, går på bio och pratar med varandra på telefon.

Har du mindre smärta idag?

– Jag kan fortfarande ha väldigt ont. Men jag tänker annorlunda, jag tänker positivt. Har jag mycket värk städar jag inte, då går jag på promenad i stället. Tidigare tog jag väldigt mycket mediciner som smärtlindring. Nu tar jag mycket mindre och då vid behov, medan diabetesmedicinen är densamma. Jag blir aldrig helt bra i fingrar, knä och höfter. Men jag tacklar värken på ett helt annat sätt idag.

Elsa planerar nu att börja med vattengympa. Under rehabiliteringen fick hon också ett upplägg för olika övningar hon ska göra, i sitt eget tempo och på egen hand och det tänker hon fortsätta med. Själv önskar hon att det fanns en typ av lättare gympa i grupp. Mindfulness kanske hon fortsätter med, men då också helst i grupp, eftersom det då är lättare att koncentrera sig, tycker hon.

– Rehabiliteringen har verkligen varit över förväntan. Jag ville prova liksom jag testat akupunktur och massage tidigare. Nu har det varit samtal på ett annat och för mig nytt sätt. Orkar jag inte vara aktiv just nu då säger jag ifrån, säger Elsa.