Säger Erik, 58, avdelningschef, som behandlats för utmattningssyndrom
– Jag har fått verktyg som hjälper mig att hantera min stress, så att det inte händer igen. Det främsta verktyget är andningen. Tidigare har jag gått och hållit andan långa stunder. Nu om jag känner mig utsatt för stress, då går jag inte med på det. Istället tar jag kontroll över situationen och andas.
Det säger Erik, 58 år, som nyligen avslutat sin behandling på Kognitiva Teamet Rehab. Han berättar också om andra förändringar i sitt beteende efter behandlingen:
– Nu kör jag yoga hemma. Annars hör väl styrketräning mera ihop med män och yoga med kvinnor? Men jag tycker det borde vara tvärtom, eftersom behovet är tvärtom. I yogan är det så skönt för blir man upprörd eller arg så försvinner det snabbt. Vi har även hört mindfulnessläraren säga: ”Observera, acceptera, släpp det!”
– Jag försöker också komma igång med träningen, fortsätta med löpning och cykling och komplettera det med mental styrka och balans.
Hur känner du att du blir bättre?
– Jag känner det, långsamt. Det tar tid. Det är som naglarna som växer långsamt. Man känner inte att de växer, men de gör det. Det är fortfarande på tunn is. Utsätts jag för stress idag kan jag snabbt vara tillbaks igen.
Erik är avdelningschef på en större svensk myndighet med personalansvar för 25 anställda. Han började jobbet i mars 2016. Han kom då från en annan myndighet, där han varit mellanchef. Han fick nu en krävande personalgrupp, men han tyckte jobbet var utmanande och roligt. Han var entusiastisk.
– Jag tappade distansen mellan arbetet och mig själv som person. Jag jobbade på med liv och lust. Jag jobbade med mig själv som insats och trodde att jag skulle få rull på verksamheten. Det blev tolv timmars arbete varje dag och jag började tappa mitt sociala liv.
Eriks mamma dog hösten 2016. Fem dagar efter hennes död höll han i planeringsdagarna på avdelningen och startade arbetet med att göra en verksamhetsplan.
– Jag stängde av sorgen. Den fanns inte med i min kalender, så jag tillät mig inte att sörja.
Drygt ett halvår senare var det snart dags för myndighetens framträdande i Almedalen på Gotland. Datumen var den 29 juni 2017, den exakta tidpunkten sitter etsad i honom:
– När jag vaknade visste jag inte var jag hade strumporna och inte heller mina kläder. Jag visste inte hur kaffebryggaren funkade. Det var som en huvudsäkring som går, lampan lyser fortfarande men det är ingen kraft i den. Jag tycker själv att jag är ok men funkar inte. Människor nära frågade mig: ”Hur mår du?” Jag visste inte ens vilken våning jag bodde på.
Han sa till sin fru att han inte skulle gå till jobbet, utan i stället till hälsocentralen. Alla varningsklockor som ringt innan dess: syn- och hörselbortfall, tinnitus, tryck över bröstet, som han haft under våren och behandlat med Magnecyl och Novalucol. På hälsocentralen undersökte de om det kunde vara något annat än stress. De tog prover och kollade hjärtat.
– Tur att du kom, sa dom. Annars kunde du snart blivit en inneliggande patient. Jag kunde ju gå dit på egna ben. Jag blev sjukskriven. Det var som att dra ner en gardin. Till jobbet orkade jag inte ringa. Jag skickade ett mejl med texten ”Jag har gått sönder”. Jag orkade inte med jobbet. Almedalen föll i glömska, som när någon släcker ljuset.
Husläkaren berättade för Erik om Kognitiva Teamet. Men först fick sommaren gå och det blev återbesök hos husläkaren i augusti. Då remitterades han till Kognitiva Teamet och kallades snart till inledande intervju.
– De talade om 15 veckors behandling. Ska det vara nödvändigt? tänkte jag. Jag hade ingen sjukdomsinsikt alls. Samtidigt blev jag nyfiken.
– När jag väl kom till Kognitiva Teamet blev jag fundersam. Det är en speciell miljö som har en rogivande inredning med staplade stenar. Jag var misstänksam och såg lite av hokus pokus framför mig.
Men Erik fick förtroende för personalen och ville ge behandlingen en chans. Och så fick han veta att han skulle vara i Grupp 67. Han hade tidigare erfarenhet av grupparbete och var först lite tveksam, men tänkte att Kognitiva Teamet säkert hade stor erfarenhet av detta.
Hade enskild behandling varit bättre än den du fick i gruppen?
– Hade du frågat mig före rehabiliteringen hade jag sagt ja. Men nu efteråt inser jag att det varit viktigt att höra andra berätta och också att själv göra det, det var inte så farligt. Att vara i grupp innebar en hög grad av igenkänning. Jag fick reda på att jag inte var ensam. Det fanns också de som hade det tuffare än jag.
Själva engagemanget i Kognitiva Teamets behandling räknas som halvtid. Nu är Erik sjukskriven på heltid. Så den andra halvtiden ägnar han åt egen träning. Han har också dragit igång ett eget projekt, och gör en fotodagbok för sig själv om sin egen resa.
När Erik avslutat sin rehabilitering på Kognitiva Teamet ska han tillbaka till hälsocentralen och läkarundersökas. Han tycker att det känns bra att hans närmaste chef haft ett möte med honom och Kognitiva Teamet för att förbereda hans arbetsträning framöver.
– Jag hoppas kunna gå tillbaka till jobbet. Men jag måste lyssna till min kropp den här gången. De fysiska problemen är borta nu, jag känner i alla fall inte av dem. Jag vill tacka för att jag fått gå här. Det har varit bra med struktur, tryggt att gå ett program. Det finns en skräck för det också. Men det hade aldrig räckt med en retreat, ett veckoslut. Det behövs tid.
– Min självbild hade varit att jag klarade av alla utmaningar och var därför ostoppbar. Den bilden har jag nu all anledning att ändra.
Fotnot: Erik heter egentligen något annat.
Mannen på bilden är inte mannen i artikeln.