KRÖNIKA: Stressforskaren och tisdagskrönikören Peter Währborg ger sin syn på orsakerna till stressrelaterade sjukdomar.

Källa: gp.se 30 aug. 2016

Man slutar aldrig att förvånas. Fyrtio år av mitt liv har jag ägnat åt att arbeta med stress och stressrelaterad ohälsa. Inte minst åt den svåra frågan om varför antalet sjukskrivningar ökar så dramatiskt. Och varför så många av dessa sjukskrivningar förorsakas av stress, inte minst bland kvinnor. Det är klart man blir förvånad när alla dessa problem plötsligt får en oväntad lösning. På GT:s ledarsida den 5 augusti kan man nämligen läsa att ”för enskilda människors långsiktiga välbefinnande och för statskassan är det nödvändigt att färre sjukskrivs”. Därtill kryddar man sitt epos med en för vetenskapen hittills okänd sanning, nämligen att ”alla vet att sjukskrivning i de flesta fall gör människor sjukare”. En stor del av skulden för detta läggs på läkarna som anses vara alltför tillmötesgående och – åtminstone i denna mening – alltför servicebetonade. Nåja, vi har sett det förr – är budskapet dåligt, skjut budbäraren.

Det stora trendbrottet för sjukskrivningar kom i slutet av 1990-talet. Alltfler kvinnor och i yngre åldrar än tidigare sjukskrevs. Det blev allt vanligare att präster, psykologer, lärare, sjukvårdspersonal osv. inte längre orkade med sin arbetssituation. De sjukskrevs därför att de var utmattade, deprimerade och oförmögna att klara de enklaste av hjärnans uppgifter. Kostnaderna för dessa sjukskrivningar sköt i höjden och restriktiviteten ökade hos försäkringskassan. Allt fler fick avslag på sin ansökan om sjukpenning.  Den politiska och mediala debatten kom alltmer att handla om hur man skulle bromsa denna utveckling av sjukskrivningar. Få valde att diskutera vad denna utveckling berodde på. Trots skyddsombud, hälsofrämjande arbetsplatser, gymkort, vilorum, arbetsmiljöverk osv så ökade den psykiska ohälsan både i skolan och i arbetslivet. Det är konspiratoriskt i överkant att tro att detta är ett påfund av servicebetonade läkare. Den intressanta slutledningen att det är bättre för välbefinnandet att vara frisk än att vara sjukskriven är naturligtvis insiktsfull.

Problemet är de som aldrig varit i närheten av att möta alla dessa människor som helt förlorat sin kraft, som gråter varje dag på jobbet, som glömmer och som ofta skäms för sin svaghet. Problemet är ledarskribenter och politiker som gör dessa människor till objekt och politiska slagträn i en slags pseudodebatt om utanförskap. Det handlar inte om utanförskap utan om en ny ohälsa som likt all annan ohälsa i historien har sina rötter i samhällsförhållandena. Utfallen blir knivstick i ryggen för den som inte längre klarat av sin vardag och redan ligger. Det vore klädsamt om alla dessa insiktsfulla debattörer lade pannan i lite djupare veck och funderade över vad det är i vårt moderna arbetsliv som är så påfrestande att många inte längre mäktar med sin situation. I det omtänksamma samhället måste det finnas plats för alla, möjligheter att byta yrke lättare och kanske få en mera flexibel arbetstid.  Kanske skall arbetstiderna förändras och avbrotten vara flera. På samma sätt som rent vatten och god hygien än gång räddade människor från undergång i infektioner är det med den moderna ohälsan. Det går inte att bota smittkoppor med kosmetika lika lite som det går att bota utmattningssyndrom med att förbjuda utmattning och rätten till sjukskrivning när man inte längre kan arbeta.

Källa: 

http://www.gp.se/livsstil/h%C3%A4lsa/peter-w%C3%A4hrborg-sparka-inte-p%C3%A5-den-som-ligger-1.3729540