PÅ VÄG IN I VÄGGEN | DEL 8 – LÄSARBREV
Texterna hämtad ur Svd artikelserie på väg in i väggen – 2015 – http://www.svd.se/symptomen-pa-utmattning-kan-komma-smygande
Caroline
Jag har med intresse följt era artiklar om utmattningssyndrom och stress. Då jag i skrivande stund själv är där, kan jag verkligen relatera till det och tycker det är superbra att ämnet tas upp till ytan nu mer och mer. Då det tyvärr blir alltmer vanligt.
Skulle gärna dela med mig av min historia, inte för att det direkt ”hjälper” den som är på väg in i det. Då man oftast inte märker det förrän det väl är för sent. Spelar ingen roll hur många andra utanför som försöker varna dig ”du borde ta det lugnt!”. Man tänker ”ingen fara, det händer inte mig” och ” ingen fara jag tycker det spännande och kul med allt jobb!” och förstår inte förrän man sitter där framför datorn i kontorslandskapet och det är bara helt blankt. Du ser alla mail som du borde öppna men får inte upp handen. Som förstelnad. Efter att i veckor ha ignorerat utslagen över hela kroppen som man bara försökt få bort med en Quick-fix salva från apoteket.
Men en förhoppning att det kan vara en liten förtröstan till dem som har drabbats att ”jag är inte ensam” eller ”jag är inte knäpp som råkat ut för det här”. Kände själv när det hände att jag nästan hellre hade blivit överkörd av en lastbil för då hade i alla fall folk ”förstått”, det skulle vara lättare att ta till sig. Det här med psykisk ohälsa är ju så svårt att ta på.
ag gick in i väggen i april förra året, då 26 år gammal och redan Europeisk produktchef på ett stort livsmedelsföretag sedan 2 år tillbaka. Allt i mitt liv har som vanligt gått blixtsnabbt. Framåt, och fort ska det gå, och så snart man nått ena målet är det dags att köra på till nästa. Inte för en stund stanna upp och njuta av var jag faktiskt var. Var bland annat projektledare för ett stort komplicerat projekt där jag var den enda tjejen bland kostymnissar, alla minst 10 år äldre än jag. Var den typiska ”Duktiga flickan” som alltid levererar, ställer upp och jobbar över. Säga nej kan ju inte jag göra. Jag är ung, dom andra har ju mycket mer erfarenhet och vet mycket bättre än jag.
Tror att många i min generation kan relatera till känslan att det är ganska mycket man ”bör” hinna med mellan 25-30. Man ska ha en bra utbildning, man ska göra karriär och riva av ”första hundåren”, jobba utomlands, man ska resa och ha häftiga intressen och förverkliga sig själv, man ska träna och laga långkok på ekologiska/glutenfria/fodmap ingredienser, man ska hitta sin själsfrände, barskrapa sig själv in på bostadsmarknaden och köpa en fin lägenhet som man inreder i chabby-chick stil och alltid hålla fin inför spontana besök, gifta sig och helst bli gravid med första barnet innan 30. När blev det normen att allt det här ska ske på ett vettigt sätt inom 5 år? J Man hinner i alla fall tappa bort sig själv på vägen.
När jag under min rehabilitering med Kognitiv Beteende terapi träffade min terapeut frågade hon mig, vad är viktigt i mitt liv, var gör jag på min fritid? Ingen aning. Sa det generella, gillar att resa, träffa familj och vänner. Insåg att jag hade aldrig stannat upp, inte tagit tid att lära känna mig själv. Vad vill jag? Vad är verkligen viktigt i mitt liv? Stämmer mitt livspussel ihop med det? Nope.
Har sakta växlat upp till att jobba 25%, 50% till att nu vara uppe på 75% igen. På samma företag och tjänst som innan. Men på ett helt nytt sätt. Mitt sätt. Och har fått fantastik hjälp och support. Vilket har varit en stor bidragande faktor till att det gått så bra och ändå relativt fort. Men framförallt har jag själv gjort en tung resa med mig själv och det krävs mycket jobb. Du går inte i terapi, du gör terapi. Det krävs ett hårt arbete för att förbättra ett automatiskt invant beteende.
Idag är jag glad att det hände. Glad att jag redan nu får leva livet med nya ögon och lärdomar att ha med mig resten av mitt liv. Det går att hitta tillbaka, tillbaka på ett ännu bättre sätt. Man kan ha ett roligt utmanande jobb och samtidigt ha ett levande liv vid sidan om.
Allt jag önskar är att varenda en därute verkligen stannar upp och tänker över sitt liv, stämmer av då och då att man verkligen lever det på det sättet just Du vill leva det. För ingen annan kommer eller kan göra det åt dig. Och tro mig, man kan göra det. Och det blir ju så mycket roligare just nu och under hela livsresan.
Gabriel
Jag vill väldigt mycket och har lätt att säga ”Ja, det fixar jag”. Det har gjort att jag tar på mig olika saker, både privat och på jobbet. Så länge det flyter på bra är det inga problem, men när man känner att man inte hinner med och man får synpunkter på det bör man fundera på sina åtaganden.
Eftersom jobbet jag har är väldigt roligt, och jag längtar till måndagen när det är fredag, så vill jag göra ett bra jobb när jag är på plats. Vid några tillfällen har jag fått känna på baksidan av det här, men jag har blivit bättre på att känna av när det blir för mycket.
Min räddning är löpning, promenader, samtal hemma med min fru och med några kollegor som jag kan prata med om arbetsbelastning, känslor mm. Jag reflekterar mycket över hur jag mår och varför. Det stressar mig inte, utan jag bara känner av. Jag har blivit bättre på att säga nej, och inte ta på mig för många saker. Världen går inte under för det.
Om jag prioriterar vad som är viktigt och gör klart dem i den ordningen känns det väldigt tillfredsställande och bra. När ”borde-göra” är stort och ”gjort-klart” är litet, har man för mycket att göra.
Skala av oviktiga saker och låt det inte stressa dig.
Jag har varit på väg in i utmattningsträsket, men ska inte hamna där.
SVD Artikelserie PÅ väg in i väggen
http://www.svd.se/symptomen-pa-utmattning-kan-komma-smygande