Rita
har haft ont i ryggen i 13 år. Fyra fem fysioterapeuter hade inte lyckats göra
henne bättre. Men efter sin rehabilitering hos Kognitiva Teamet har hon lärt
sig leva med sin smärta. När Teamets terapeut förklarade att långvarig smärta
är en sjukdom i sig, blev allt lättare. Nu behöver hon inte längre piller mot
det onda.
Att kämpa med sin smärta i ryggen har slitit på Rita,
som nu fyllt 38. Periodvis har hon fått diagnosen diskbråck. Ont i ryggen har
hon haft sedan hon var 25. Orsakerna till det onda och till det återkommande
diskbråcket är det ingen som lyckats lista ut Hon har varken ramlat eller lyft
på ett felaktigt sätt.
Det onda började kännas redan när hon var student i Ungern. Där studerade hon turism. Hon träffade en man och kom till Sverige. För att försörja sig bar hon ut tidningar och arbetade som personlig assistent. Det blev inte av att hon studerade vidare i Sverige. Hon började jobba och så ville hon lära sig språket. Hon har gått några enstaka kurser som florist och i massage och så har hon arbetat som ekonomiassistent. Idag är hon projektledare inom fordonsbranschen.
Smärtan blev allt värre sommaren 2019.
– Det var skrämmande. Jag visste inte vad som hände
med mig. Jag gick på sjukgymnastik och tog tabletter. Och hoppades att det
skulle gå över som det brukade göra. I alla fall efter någon månad, berättar
Rita.
Men hon fick så
ont att hon hade svårt att röra sig. Hon kunde knappt sitta eller gå. Blev
sängliggande i flera veckor. Deprimerad. Och kunde inte gå till jobbet. Hennes
husläkare var på semester. Så hon gick till akuten och blev sjukskriven i två
tre veckor. På akuten skrev man också ut starka smärtstillande tabletter.
Tabletterna gjorde henne dåsig och snurrig i huvudet.
– Det gick inte att räkna med mig varken på jobbet
eller hemma eller med vänner.
Sista veckan av semestern 2019 var hon sjukskriven.
Nästan hela augusti var hon sjuk. Under fem dagar försökte hon att gå tillbaka
till jobbet. Men hon blev sjukskriven igen.
– Min chef rekommenderade mig att kontakta Kognitiva Teamet. Så jag skrev ner min sjukdomshistoria och skickade in en egenremiss.
Rita blev snart kontaktad av Teamet och kallades till
ett bedömningssamtal. Därefter dröjde det bara några dagar innan det blev dags för rehabiliteringen.
– För första gången var det någon som förstod vad jag sa. Och det som var ännu märkligare var att de visste vad jag behövde.
Samtidigt gick hon igenom flera som hon kallar konstiga
perioder. I början var allt svårt att hantera. Hon var sjukskriven och behövde
inte gå till jobbet. Det var ovant.
– Jag ville jobba några procent i alla fall. Jag ville
känna mig behövd. Men läkaren på Kognitiva Teamet tyckte att det var bättre att
jag var sjukskriven på heltid så att jag kunde fokusera både på programmet och
på mig själv. Det var det bästa råd jag någonsin fått.
Snart fick hon schema för sin grupp med nio deltagare.
Sjukgymnastik och gruppterapi en gång i veckan. Däremellan individuella möten
med både psykolog och fysioterapeut.
– Jag har träffat terapeuter tidigare. Men nu var det
helt annorlunda. Gruppterapin hjälpte mer än den individuella jag själv gått på.
Rita tyckte om att man följde ett program, som i
skolan med olika kurser. Vid varje tillfälle lärde hon sig något nytt om tankar,
känslor och aktivitetsbalans. Att det är viktigt att känna efter om kroppen
behöver vila för då vilar man. Hur tankar och graden av smärta hänger ihop.
– Det var bra med hemuppgifter. Då hade man en hela veckan
på sig att fundera och skriva reflektioner.
Sjukgymnastiken var uppdelad i två delar. Först teori
om hur smärtsignalerna fungerar. Hur impulserna går i kroppen och kommer till
hjärnan. Och praktiska råd. Om ergonomi och hur man dammsuger så att det blir
mindre ansträngande för kroppen.
– Vi tränade också i grupp på en cirkelträningsbana
med tio olika stationer. Och jag gick stavgång för första gången.
Hela rehabiliteringen pågick under 16 till 17 veckor.
– Det här programmet tacklar mitt problem så att jag
kan leva med smärtan. Så att det onda inte påverkar mitt liv som det hittills alltid
gjort.
Rita säger att hon inte haft någon känning av sitt
diskbråck på flera månader.
– Det var i somras
när jag hade diskbråck sista gången.
Det var en felsägning säger hon senare. Senaste gången
menade hon. Men som läget är nu har hon inte haft någon sådan känning sedan
dess.
Rita är en van idrottsmänniska. Hon har ägnat sig åt spinning
och yoga två tre fyra gånger i veckan när hon mått bättre.
– Tidigare. hade jag tyckt att övningarna vi gjorde under
sjukgymnastiken på Kognitiva Teamet var töntiga. Men nu orkade jag inte göra
mer. De var anpassade precis till min situation. Ibland kände jag vad bra jag
har det. När jag såg hur svårt det var för mina gruppkamrater.
Rehabiliteringen tog slut julen 2019.
– Det bästa under rehabiliteringen var gruppterapisessionerna. Det var nytt för mig att den gav så bra resultat. Varje dag använder jag mig av det jag lärt mig där.
– Det som nu var nytt för mig var när fysioterapeuten
förklarade att långvarig smärta var en sjukdom i sig själv. Det gjorde allt
lättare. Jag kände att jag kunde stå ut lättare. Innan var det mycket stackars
mig.
Rita hade svår
smärta under hela rehabperioden. Den avtog som alltid så småningom. Hon har
fortfarande ont. Men nu går smärtan att leva med. Nu lyssnar hon mer på mig
själv och på vad kroppen säger. Hur mycket vila hon behöver. Om hon inte orkar
så lägger hon sig i soffan och gör ingenting. Hon som tidigare alltid
kritiserat sin kille när han ville sova mitt på dagen.
– Vissa saker kan jag inte göra längre. Som att spela
basket. Tidigare bara grät jag när jag inte kunde spela. Nu vet jag att det
finnas annat som jag tycker om som spinning och yoga.
Rita har också börjat med handarbete. Hon virkar små
gosedjur. Det har blivit en hobby när hon inte orkar göra något annat. Dottern
som snart är åtta är förtjust.
– Tidigare var det svårt för familjen. Smärtan
påverkade alla som är empatiska. Om en är ledsen blir alla ledsna. Rehabiliteringen
har inneburit en förändring i relationen till min dotter. Jag har fått mer
ledig tid och kan lämna henne på skolan. Och nu har jag tid att prata med henne
där. Hon uppskattar det. Allt har blivit mycket lugnare.
Hur
mycket smärtpiller tar du idag?
– I somras var jag tvungen att ta en hel del. Annars
hade jag inte ens klarat av att gå till badrummet och sköta min hygien själv utan hjälp. Nu tar
jag tar så lite smärtpiller som det går. Idag tar jag ingenting.
Diskbråcket har inte gått tillbaka. En magnetröntgen
som gjorts visar allvarliga förslitningar mellan diskarna på två nivåer. Där är
det riktigt slitet. Hon vill helst inte opereras.
Arbetsterapeuterna var till stor hjälp när
rehabiliteringen snart var över. Rita var orolig för hur återgången till jobbet
skulle bli. Hon fick då möjlighet att tala med arbetsterapeuterna om sin planering
inför återgången.
– Det var första gången någon sa till mig att man inte måste göra sitt bästa. Det räckte med 80 procent. Om jag bara gör 80 procent av min kapacitet så räcker det.
Rita sökte ett annat jobb men fick inte det. Så hon
gick tillbaka till sitt gamla. Hon insåg att hon inte orkade så mycket. Därför
började hon arbeta 25 procent. Efter två månader sker en upptrappning till 50
procent och efter ytterligare några veckor 75 procent.
På jobbet har hon fått mycket stöd. Hennes närmaste
chef är förstående. Hon har tidigare själv varit långtidssjukskriven.
– Det kändes lite konstigt att komma tillbaka. Jag
visste inte hur en anpassning på jobbet skulle gå till. Men det visste min
chef. Det kändes väldigt skönt.
Fotnot: Rita heter egentligen något annat.