Konsten att gnälla – stoppa gnäll hos andra och dig själva

Blir du irriterad när andra börjar gnälla utan att komma med ett enda förslag på lösningar? Du är inte ensam om det.

”Är du en gnällspik?

En SIFO undersökning visade att var fjärde svensk ansåg att det gnälldes för mycket på deras arbetsplatser. Det finns åtskilliga exempel på arbetsplatsgnäll. Här är boken boken du får fakta, inspiration, tips och konkreta verktyg, självtest som du kan prova själv eller tillsammans med vänner eller kollegor. Bokens mål är att du ska få möjlighet och frihet att vara i en miljö fri från gnäll! Och sluta gnälla för egen del och istället bli mer kreativ och göra mer av det du värdesätter. Författare, Liria Ortiz är leg. psykolog, psykoterapeut, handledare,

Gruppterapi och djupare kunskap om smärta har hennes onda blivit lättare att leva med

Rita har haft ont i ryggen i 13 år. Fyra fem fysioterapeuter hade inte lyckats göra henne bättre. Men efter sin rehabilitering hos Kognitiva Teamet har hon lärt sig leva med sin smärta. När Teamets terapeut förklarade att långvarig smärta är en sjukdom i sig, blev allt lättare. Nu behöver hon inte längre piller mot det onda.

Att kämpa med sin smärta i ryggen har slitit på Rita, som nu fyllt 38. Periodvis har hon fått diagnosen diskbråck. Ont i ryggen har hon haft sedan hon var 25. Orsakerna till det onda och till det återkommande diskbråcket är det ingen som lyckats lista ut Hon har varken ramlat eller lyft på ett felaktigt sätt.

Det onda började kännas redan när hon var student i Ungern. Där studerade hon turism. Hon träffade en man och kom till Sverige. För att försörja sig bar hon ut tidningar och arbetade som personlig assistent. Det blev inte av att hon studerade vidare i Sverige. Hon började jobba och så ville hon lära sig språket. Hon har gått några enstaka kurser som florist och i massage och så har hon arbetat som ekonomiassistent. Idag är hon projektledare inom fordonsbranschen.

Smärtan blev allt värre sommaren 2019.

– Det var skrämmande. Jag visste inte vad som hände med mig. Jag gick på sjukgymnastik och tog tabletter. Och hoppades att det skulle gå över som det brukade göra. I alla fall efter någon månad, berättar Rita.

Men  hon fick så ont att hon hade svårt att röra sig. Hon kunde knappt sitta eller gå. Blev sängliggande i flera veckor. Deprimerad. Och kunde inte gå till jobbet. Hennes husläkare var på semester. Så hon gick till akuten och blev sjukskriven i två tre veckor. På akuten skrev man också ut starka smärtstillande tabletter. Tabletterna gjorde henne dåsig och snurrig i huvudet.

– Det gick inte att räkna med mig varken på jobbet eller hemma eller med vänner.

Sista veckan av semestern 2019 var hon sjukskriven. Nästan hela augusti var hon sjuk. Under fem dagar försökte hon att gå tillbaka till jobbet. Men hon blev sjukskriven igen.

Min chef rekommenderade mig att kontakta Kognitiva Teamet. Så jag skrev ner min sjukdomshistoria och skickade in en egenremiss.

Rita blev snart kontaktad av Teamet och kallades till ett bedömningssamtal. Därefter dröjde det bara några dagar  innan det blev dags för rehabiliteringen.

– För första gången var det någon som förstod vad jag sa. Och det som var ännu märkligare var att de visste vad jag behövde.

Samtidigt gick hon igenom flera som hon kallar konstiga perioder. I början var allt svårt att hantera. Hon var sjukskriven och behövde inte gå till jobbet. Det var ovant.

– Jag ville jobba några procent i alla fall. Jag ville känna mig behövd. Men läkaren på Kognitiva Teamet tyckte att det var bättre att jag var sjukskriven på heltid så att jag kunde fokusera både på programmet och på mig själv. Det var det bästa råd jag någonsin fått.

Snart fick hon schema för sin grupp med nio deltagare. Sjukgymnastik och gruppterapi en gång i veckan. Däremellan individuella möten med både psykolog och fysioterapeut.

– Jag har träffat terapeuter tidigare. Men nu var det helt annorlunda. Gruppterapin hjälpte mer än den individuella jag själv gått på.

Rita tyckte om att man följde ett program, som i skolan med olika kurser. Vid varje tillfälle lärde hon sig något nytt om tankar, känslor och aktivitetsbalans. Att det är viktigt att känna efter om kroppen behöver vila för då vilar man. Hur tankar och graden av smärta hänger ihop.

– Det var bra med hemuppgifter. Då hade man en hela veckan på sig att fundera och skriva reflektioner.

Sjukgymnastiken var uppdelad i två delar. Först teori om hur smärtsignalerna fungerar. Hur impulserna går i kroppen och kommer till hjärnan. Och praktiska råd. Om ergonomi och hur man dammsuger så att det blir mindre ansträngande för kroppen.

– Vi tränade också i grupp på en cirkelträningsbana med tio olika stationer. Och jag gick stavgång för första gången.

Hela rehabiliteringen pågick under 16 till 17 veckor.

– Det här programmet tacklar mitt problem så att jag kan leva med smärtan. Så att det onda inte påverkar mitt liv som det hittills alltid gjort.

Rita säger att hon inte haft någon känning av sitt diskbråck på flera månader.

 – Det var i somras när jag hade diskbråck sista gången.

Det var en felsägning säger hon senare. Senaste gången menade hon. Men som läget är nu har hon inte haft någon sådan känning sedan dess.

Rita är en van idrottsmänniska. Hon har ägnat sig åt spinning och yoga två tre fyra gånger i veckan när hon mått bättre.

– Tidigare. hade jag tyckt att övningarna vi gjorde under sjukgymnastiken på Kognitiva Teamet var töntiga. Men nu orkade jag inte göra mer. De var anpassade precis till min situation. Ibland kände jag vad bra jag har det. När jag såg hur svårt det var för mina gruppkamrater.

Rehabiliteringen tog slut julen 2019.

– Det bästa under rehabiliteringen var gruppterapisessionerna. Det var nytt för mig att den gav så bra resultat. Varje dag använder jag mig av det jag lärt mig där.

– Det som nu var nytt för mig var när fysioterapeuten förklarade att långvarig smärta var en sjukdom i sig själv. Det gjorde allt lättare. Jag kände att jag kunde stå ut lättare. Innan var det mycket stackars mig.

Rita  hade svår smärta under hela rehabperioden. Den avtog som alltid så småningom. Hon har fortfarande ont. Men nu går smärtan att leva med. Nu lyssnar hon mer på mig själv och på vad kroppen säger. Hur mycket vila hon behöver. Om hon inte orkar så lägger hon sig i soffan och gör ingenting. Hon som tidigare alltid kritiserat sin kille när han ville sova mitt på dagen.

– Vissa saker kan jag inte göra längre. Som att spela basket. Tidigare bara grät jag när jag inte kunde spela. Nu vet jag att det finnas annat som jag tycker om som spinning och yoga.

Rita har också börjat med handarbete. Hon virkar små gosedjur. Det har blivit en hobby när hon inte orkar göra något annat. Dottern som snart är åtta är förtjust.

– Tidigare var det svårt för familjen. Smärtan påverkade alla som är empatiska. Om en är ledsen blir alla ledsna. Rehabiliteringen har inneburit en förändring i relationen till min dotter. Jag har fått mer ledig tid och kan lämna henne på skolan. Och nu har jag tid att prata med henne där. Hon uppskattar det. Allt har blivit mycket lugnare.

Hur mycket smärtpiller tar du idag?

– I somras var jag tvungen att ta en hel del. Annars hade jag inte ens klarat av att gå till badrummet  och sköta min hygien själv utan hjälp. Nu tar jag tar så lite smärtpiller som det går. Idag tar jag ingenting.

Diskbråcket har inte gått tillbaka. En magnetröntgen som gjorts visar allvarliga förslitningar mellan diskarna på två nivåer. Där är det riktigt slitet. Hon vill helst inte opereras.

Arbetsterapeuterna var till stor hjälp när rehabiliteringen snart var över. Rita var orolig för hur återgången till jobbet skulle bli. Hon fick då möjlighet att tala med arbetsterapeuterna om sin planering inför återgången.

Det var första gången någon sa till mig att man inte måste göra sitt bästa. Det räckte med 80 procent. Om jag bara gör 80 procent av min kapacitet så räcker det.

Rita sökte ett annat jobb men fick inte det. Så hon gick tillbaka till sitt gamla. Hon insåg att hon inte orkade så mycket. Därför började hon arbeta 25 procent. Efter två månader sker en upptrappning till 50 procent och efter ytterligare några veckor 75 procent.

På jobbet har hon fått mycket stöd. Hennes närmaste chef är förstående. Hon har tidigare själv varit långtidssjukskriven.

– Det kändes lite konstigt att komma tillbaka. Jag visste inte hur en anpassning på jobbet skulle gå till. Men det visste min chef. Det kändes väldigt skönt.

Fotnot: Rita heter egentligen något annat.

Att promenera med stavar och gå i trappor har hjälpt henne att glömma bort

r

Hon trodde att hon hade fått en hjärtinfarkt. I stället hade hon drabbats av svår smärta i olika delar av kroppen och utmattningssyndrom. Efter rehabilitering hos Kognitiva Teamet har smärtan minskat så mycket att 55-åriga Anna inte behöver ta tabletter mot det. I stället satsar hon på promenader med stavar. Hon undviker hissar och går hellre i trappor.

Idag arbetar Anna som konferenschef på ett hotell med tio medarbetare under sig. Hon säger att hon alltid jobbat hårt och att hon varit med om att öppna flera nya hotell.
– Jag jobbade många timmar varje dag. Och när jag kom hem fortsatte jag att jobba. Sen drog jag iväg tidigt på morgonen igen.

Anna har hållit på så i tio år nu. Efter rehabiliteringen inser hon att hon slarvat med sin återhämtning.
– Jag har inte kunnat njuta av helgerna. Då har jag varit så trött och utmattad. Mest legat i sängen och soffan hela helgen.

För två år sedan fick hon förhöjt blodtryck. Läkaren på vårdcentralen sa att det berodde på stress. Hon fick ont i kroppen och migrän. Kunde inte sova och kunde inte gå till jobbet längre. Läkaren skrev ut tabletter men hon blev inte bättre.

I september 2019 dog hennes syster i cancer. Några dagar efter det blev allt svart för Anna. Hon trodde det var hjärtat.
– När allt hände den där söndagen blev jag jätterädd. Jag hade så ont att jag var helt säker på att det var hjärtinfarkt. Jag ringde  sjukvårdsupplysningen på 1177. Eftersom  jag inte var svettig, inte mådde illa och var hungrig så kunde det inte vara en infarkt.
Så fort det blev måndag gick hon till vårdcentralen. Trots att hon berättade vad som hänt flera gånger var det ingen som reagerade. Hon beskrev den smärta hon fick i bröstet, fötterna och huvudet när hon blev stressad.

– De hade inte så mycket kunskap. Det kändes som att de trodde att jag hade hittat på allt. Att de tyckte att jag var lat.
Anna hade tjatat om sitt behov av rehabilitering i två år. Men ingenting hände. Det blev hon själv som fick leta fram lösningen. Hon hittade Kognitiva Teamet på nätet när hon googlade. Det var en annons som handlade om stresshantering.

– Vårdcentralerna borde ha vetat att Kognitiva Teamet fanns. Jag hade behövt den här rehabiliteringen betydligt tidigare.
Anna sökte sig till Kognitiva Teamet med egenremiss. Hon blev antagen direkt. Rehabiliteringen startade i oktober 2019 och avslutades i slutet av februari 2020.
Redan första veckan med Kognitiva Teamet förstod Anna att hon gjort alla fel. Hon ville alltid vara jätteduktig och hade jobbat för mycket. Samtalet med psykologen gav energi, ”fyllde på glaset”, som hon uttrycker det
– Det här gjorde att jag lugnade ner mig. Jag har lärt mig oerhört mycket under min tid med Kognitiva Teamet.

Under rehabiliteringen hamnade Anna i en grupp med sju åtta andra. Alla hade olika bakgrund, men alla hade också varit alltför duktiga på jobbet.

Gruppbehandlingarna räddar liv, säger Anna.

Hon tyckte om sjukgymnastiken. Alla rörelser. Att träna och stretcha.

– Att promenera i solen är härligt. Och nu har jag också lärt mig att gå med stavar. Då får man med en del av överkroppen som man aldrig tränar annars. I början fick jag ont i ryggen. Men det var bara träningsverk. Jag får bättre kondition. Blir mindre trött. Nu tar jag trappan och inte hissen.

Den medicinska yogan blev också en favorit. Hon kände att den dämpade stressen.
– Din inre kropp ger dig kärlek själv. Tidigare tyckte jag bara att yoga var dumheter och inget för mig. Jag trodde jag klarade allt själv. Nu inser jag att jag måste lugna ner mig. Jag duger som jag är. Jag måste inte vara en superwoman.
Mindfulnessen uppskattades också. Där kände hon att hon ville vara duktig och leverera. Snart insåg hon att det viktigaste var att leverera för sig själv.

– En del i gruppen var riktigt nere. Jag försökte lyfta dom och visa på att det alltid finns hopp.
Det bästa med Kognitiva Teamet har varit så gott som allt, menar Anna. Alla är proffsiga och snälla. Både psykologen och fysioterapeuten var tydliga i allt de sa. Det var bra att kunna tala om sina känslor.

– Först blev jag rädd. Men sen kunde jag acceptera att jag gjort fel. Att jag misslyckats med återhämtningen.
Hennes press i bröstet och ständiga huvudvärk, utmattningssyndrom och mycket smärta har blivit mycket bättre. Hon har intehaft huvudvärk på ett bra tag nu.

Tar hon några smärtstillande tabletter idag?

– Tidigare tog jag alvedon nästan varje dag. Nu har jag inte behövt ta alvedon på två månader. Nu tar jag bara medicin mot min astma och så har jag lite sköldkörtelproblem.

– De  var bra när det handlade om hur jag jobbar. Jag är en prestationsprinsessa. I sju år har jag fått pris som bästa medarbetare eller bästa manager. Jag har alltid levererat. Att återhämtning är det viktigaste har jag inte tänkt på tidigare.
Nu jobbar hon halvtid. Hon går tidigt och vilar mycket. Hon säger att hon alltid varit ”too much”. Trots att hon bara jobbade 25 procent och gick i rehabilitering blev hon årets medarbetare 2019 på jobbet.

– Kanske var det bara för att de ville vara snälla mot mig.
Nu arbetar hon halvtid men jobbar inte längre hemma. Hon har börjat meditera. Träningen har också blivit viktig. Hon går långa promenader, gärna med stavar som hon inte använt tidigare.

– Glädjen kommer tillbaka. Även om smärtan inte är helt borta. Det gör fortfarande ont i armar och rygg. Men idag tänker jag inte så mycket på det.

– Tidigare har jag inte orkat med vänner och aldrig gått på kaféer eller fester. Nu har jag börjat med det igen.

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.